söndag, februari 25, 2018

Se upp i backen!

Den här söndagen är en strålande vacker vinterdag. Promenad ett måste, även om det biter lite i kinderna känns det skönt att byta till utomhusluft i lungorna.
När jag kommer fram till den långa och breda och nu ordentligt snöklädda backen vid Hornstull måste jag stanna. Marken är strösslad med småttingar!

Ungarna tjoar lyckligt där de kommer susande på pulkor, kälkar och stjärtlappar. Glada föräldrar åker med ibland, håller i alla fall ett vakande öga. Och får rycka in och dra åkdonet tillbaka upp till krönet när barnet förklarar att det är för tungt ... det är klart roligare utför än uppför ...

Alltihop känner jag igen från förr och nog får jag ett litet sting av saknad i mammahjärtat.
Se upp i backen, här kommer vi!

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, februari 24, 2018

Att skiljas från värdelösa dyrgripar ...

Visst har man hunnit samla på sig alldeles för många ägodelar, det är helt klart. Och det där rensandet, det är så enkelt att skjuta upp. Vad kan jag skiljas från? Hur värdefulla är mina pinaler?

När man kommit till det stadiet att det faktiskt finns ett gäng prylar som ska bort är det åtminstone för mig svårt att inte fundera över just värdet. Det är dumt.
För gång på gång tvingas jag inse att affektionsvärdet är inget som en potentiell spekulant tänker betala en enda extra krona för. Det existerar bara för mig.

I går tog jag mig i kragen och sökte upp en av få firmor i Stockholm som handlar med begagnade kameror. I en kasse hade jag mitt gamla plåtslagarliv från svunna tider med föråldrad teknik: tre Olympus-hus, en rad objektiv och en blixt, alla "äkta" Olympus. Lägg till det en analog Canon av senare årsmodell, ett stativ, en teleglugg, ett fisheye (dumt köp redan då), en tidig digitalkamera och en ganska ålderstigen bälgkamera.

Jag har älskat min Olympus-utrustning, som bland annat var lite lättare än andra vanliga spegelreflex-kameror. Kånkade i princip alltid på två hus och diverse optik, tillsammans med pennor, papper, filmrullar, karta, vattenflaska, kanske också en ordbok och några andra nödvändigheter ... klart jag blev snedaxlad! Hur tungt det kunde bli blev jag smärtsamt påmind om på min väg från bussen till den där fotofirman.

För nu skulle vår gemensamma historia alltså ta slut. En vänlig ung man lyfte upp pryl efter pryl ur min kasse. Några la han tillbaka direkt, men Olympus-samlingen tog han med sig till ett inre rum. Hörde hur han ringde. Och hörde att det inte lät lovande alls.

Ut kom han med all min fotoutrustning igen. Nej, det fanns inte tillräckligt med pengar att hämta i min tunga kasse, inte för att firman skulle ta hand om grejorna.
Han såg att det gjorde lite ont i mitt hjärta, men lät sig förstås inte bevekas.

Med en fot ute ur butiken frågar jag ändå vad han tycker att jag ska göra med mina så gott som värdelösa dyrgripar.
-Ge dom till Myrorna, sa han.
En annan kund bröt in och sa:
-Du kan säkert få ihop uppåt en tusenlapp på Blocket!
Då kände jag att jag ville säga som dagens tonåringar som stöter på lite motstånd:
-Orka!

På väg hem gick jag in på Stadsmissionen och dumpade min tunga kamerakasse där (det var längre att gå till Myrorna). Förhoppningsvis finns det någon entusiast som fortfarande tar analoga bilder och kan bli glad. Själv litar jag fortsatt på min Canon Ixus som knappt väger någonting.
Kanske är det symptomatiskt att jag inte ens tog en bild på den där kassen innan jag övergav den.

Men mina Olympus OM1 och OM2 kommer jag alltid att minnas som trogna vänner och arbetskamrater som berett mig mycket nöje.

Copyright Klimakteriehäxan

PS För den som i likhet med mig inte kan låta bli att köpa böcker kan jag passa på att berätta att så här i bokreatider har Stadsmissionen halva priset på alla sina böcker, vilket betyder att man köper pocket för 10 kronor styck, många är helt nya. Om jag köpte? Självklart hittade jag en på väg ut.

torsdag, februari 22, 2018

Den eviga frågan: Vem är mördaren?

Veckans helgfråga från Mia i bokhörnan riktar sig egentligen inte till mig, utan till bokbloggare som regelbundet recenserar böcker. Det gör inte jag, och jag får heller inga recensionsexemplar som jag behöver förhålla mig till. Tycker det är lugnast så!

Men bonusfrågan kan jag förstås besvara, eftersom den lyder Vad läser du just nu?
Jag har (äntligen) kommit fram till Gillian Flynns tredje bok, "Mörka platser" (Dark Places) efter "Gone Girl" och "Vassa föremål" (Sharp Objects). Imponeras än en gång av hennes i mitt tycke originella berättarstil, fångades direkt på de första sidorna av den här historien, så där som en bra bok ska göra.

Huvudperson är Libby Day, som överlevde när hennes mamma och två systrar mördades. Storebror Ben sitter i fängelse dömd för morden, den då 7-åriga Libby var huvudvittnet som fällde honom. Men var det verkligen han? Det vet jag inte, inte än ... fast den där eviga frågan som stavas whodunnit på engelska får förhoppningsvis ett svar.

Trevlig helg!

Copyright Klimakteriehäxan 

Lättare att läsa?

Funderar på att byta font och textstorlek här på bloggen. Vad tycker ni, är det en bra idé? Hittills har jag använt det Blogspot kallar för standardteckensnitt, mestadels i normalstorlek. Det ser ut så här. Och jag har gillat det hela mitt bloggarliv.

Men kanske ska jag byta till något som verkar ännu mera lättläst? Courier ser ut så här. Som gammal skrivmaskinstext ungefär.

Och skulle jag välja Georgia får bokstäverna så kallade hårstreck, som i det gamla favorittypsnittet

Times New Roman som alltså ser ut så här ... men då blir ju texten ruggigt liten trots att jag valt normalstorlek, så den varianten tror jag faktiskt inte alls på. 
Testar man storlek stor blir resultatet detta. I största laget, i alla fall om inlägget man skriver är lite längre.

Naturligtvis kan man gå in i html-koden och ändra storlek med procenttal, men det känns lite pilligt, det gör jag bara ibland.
Någon som har någon åsikt? Jag har nämligen råkat ut för läsare som klagat på att texten är för liten. Men det går ju att förstora på den egna skärmen också, det har nog inte riktigt alla förstått. 
Ctrl och + är hemligheten, kanske får man nöja sig med det?

En stilla undran från Klimakteriehäxan

onsdag, februari 21, 2018

Veckans oslagbara FAVORIT

Veckorna har gått och strax blivit två månader, och jag har totalt glömt bort fotoutmaningen Gems Weekly Photo Challenge. Men när jag nu kom på att den finns visar det sig att veckans temaord som väntar på att illustreras är FAVORIT.

Och så här års har jag en favorit som slår alla andra, även om jag förvisso gillar den året om. Jag tänker på tulpanen. Kom just hem med ännu ett tiopack från matbutiken, var snubblande nära att ta två när jag ändå var i gång ...

För just den här tiden mellan vinter och vår behövs de så innerligt väl, de där blommorna som prasslar lite strävt med de lansettformade bladen medan knopparna sväller och dricker vattnet i vasen, den livgivande drycken vi så gärna serverar dem.

Minns hur jag förr i världen köpte hem tre tulpaner och var nöjd med dem, mitt blomkonto har växt betydligt sedan dess.
Idag vill jag inte att någon skriver mig på näsan hur mycket pengar jag lägger i tulpankassan. Men en sak är säker: den här favoriten är värd vartenda öre.
Tulpan på er, gott folk!

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, februari 20, 2018

Ridning, hockey, fotboll och boxning!

En topplista i OS-veckan handlar självklart om idrott. Så här skriver Johanna i deckarhörnan  som chefar över topplistorna:
Det är mycket sport just nu, OS, sportlovsveckor, snart dags för Vasaloppet … Därför ska vi den här veckan fokusera på sport i litteraturen, och jag inser att detta kan bli knepigt. 
Knepigt? Nja, jag vet inte det precis. Ett gäng titlar av väldigt olika slag poppar upp i min skalle!

Låt mig börja i forntiden, med "Över alla hinder" (National Velvet) av brittiska Enid Bagnold. Boken kom ut redan 1935 och jag fick den i mina händer på sena 50-talet. Den skulle ha kunnat göra mig till hästflicka, men vi hade ju så långt till ridhästar i Barndomslandet ... 

Storyn grep mig djupt. En riktig kvinnor-kan-historia är det, om tjejen som vinner en häst som är "omöjlig att rida", men utklädd till pojke tar Velvet hem segern på dess rygg i det berömda steeplechase-loppet Grand National, en tävling där kvinnor inte fick delta. Filmad med Elizabeth Taylor som jockey 1944, då var hon elva år! Och ändå var det hennes femte film! Boken kommer ständigt ut i nya upplagor, senast 2013.

Mer för de yngre: Bengt-Åke Cras ville själv bli idrottsstjärna men i stället blev han författare av ungdomsböcker som tilldrar sig i sportvärlden. Hockey och fotboll blev det, med "Cross Checking" och "Drömmar som krossas" som exempel i respektive gren. De får dela på en plats på min topplista, båda ingår i serier och tilltalar väl pojkar i första hand.

"Björnstad" av Fredrik Backman handlar mycket om ishockey, men om så mycket annat också. Bra bok, ska läsa uppföljaren vilken dag som helst.

Åsa Sandell är kulturjournalisten som sadlade om och blev proffsboxare. Jag läste hennes "Bakom garden" med behållning. Handlar både om boxning, kärlek och att vara kvinna i männens rike, vilket boxningsklubbarna har varit och antagligen fortfarande också mestadels är. Men kvinnor kan!

Och eftersom jag har den märkliga egenskapen att jag fascineras av och rent av gillar boxning tar jag med "On Boxing" av Joyce Carol Oates, som också vet att uppskatta knytnävskamp med handskar under ordnade former ...

Boken om Zlatan hade väl varit naturligt att ha med här, men han hamnar precis utanför prispallen denna gång, i gott sällskap med ett stort gäng starka, vältränade och segersugna människor.  

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, februari 19, 2018

Triss i idoler

Lyrans Noblesser har utlyst veckans tema för ännu en trio. Hon skriver: "Det kan vara hur litterärt eller olitterärt som helst. Det är inspirerat av den konsert vi var på i Globen i lördags. Berätta om tre nuvarande eller tidigare idoler!"
Då ska jag också ta vägen genom Globen!

En gång som skulle visa sig bli lite pophistorisk satt jag där på läktaren med Dottern. Spice Girls höll igång på scenen, de var stora idoler i många tjejers liv och mammor och flickor var det gott om i publiken. Applåderna var följdaktligen som hetast efter "Mama I Love You" ... Det var faktiskt sista spelningen innan gruppen skingrades (även om de ju sedan dess återförenats ett par gånger).

Nästa minnesvärda konsert avnjöt jag också i Dotterns sällskap. Då var det Simon & Garfunkel som till råga på allt hade Everly Brothers som förband! Dubbelträff! Som vi (ja, barnet kunde också både text och melodi!) sjöng med, så bra vi tyckte det var. Och jättebra är de ju fortfarande, de där låtarna.

Och så the one and only, den oförlikneliga Dolly Parton. Inga närbilder på jumbotronen, dem har hon bannlyst, men kläderna är i hennes egen stil, stövlarna är ljuvliga, skämten känner man också igen men OJ såna låtar den kvinnan har gjort! "Coat of Many Colors" gråter vi till, "Nine to Five" får publiken att stampa takten och "Jolene" känns rakt in i hjärtat: "Don´t take my man, just because you can!". Åtskilliga damer i (den något ålderstigna) publiken hade cowboyhatt och Dolly-frisyr, efter bästa förmåga.

Det blev helt enkelt en trio som inte alls återfinns i böckernas värld, även om det naturligtvis skrivits kilometervis med text om dem, var och en för sig. Och denna gång fick Povel Ramel inte vara med, fast han platsar mer än väl (och dessutom finns i bokform!).


Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 27


FLYGSKAM

-Se där ordet som beskriver det vi bör känna en släng av när vi kliver ombord på ett flygplan utan att ha betalat den där kompensationsavgiften för att ursäkta planets utsläpp av koldioxid. Faktum är att väldigt få flygpassagerare väljer att klimatkompensera. Ordet kom i min väg tack vare Anders Wejryd, ärkebiskop emeritus. Dock är jag inte helt klar över om han både skäms över att ta flyget och betalar in den där avgiften ... eller om han bara skäms? Flyger gör han rätt ofta, det är i alla fall klart.

Sista julsmulan m/2017

Tänk ändå vilket uthållighet växter kan ha!
Till julen köpte jag två röda begonior som hamnade i köksfönstret, revolutionerande nog eftersom där alltid brukar stå ett par julstjärnor vid den tiden på året.

Men de där begoniorna, de trivdes. De överlevde till och med åtta dagar helt utan tillsyn, fast vid det laget såg de lite ankomna ut. Nu är de förvandlade till snittblommor. Och verkar trivas som det också, där de tronar i den lilla Aalto-vasen på köksbordet. Som den sista julsmulan av årsmodell 2017.

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, februari 18, 2018

Dagens ord 26


ÄDELPLADDER


-Min vän och kollega Per Enerud läser text han inte får ut något av och myntar på Facebook detta, för mig nya, ord som ger mig en sådan tydlig beskrivning av det han just läst. Och som jag verkligen ska undvika att spilla tid på.

En dröm som sprack

Det var naturligtvis en dröm. En tonårsdröm. Inspirerad av vad? Kanske Foo Fighters. Eller något annat band som jag inte hade och fortfarande inte har en aning om hur det låter. Men en elgitarr fanns absolut högst på önskelistan, och Foo Fighters stod det på älsklingströjan.

Jo, visst fick hon en. Musikintresse ska uppmuntras! Vackert röd och blank, "Gibson Special" står det på huvudet. Vadderat fodral blev det också, kallas för Gig Bag ...
Fast det blev inte några gig. Att hon önskade sig (och fick, jo då) en förstärkare därtill hjälpte inte. För Dottern kunde naturligtvis inte spela gitarr.

Sedan har åren gått, oklart hur många. Nu letar jag fram både instrument och förstärkare. Det en gång svarta fodralet ser ut att vara gjort i grå sammet. Ett tjockt dammlager har som tur är inte hamnat på själva gitarren. Förstärkaren är tung och rätt så klumpig.

Den var för övrigt på vippen att bli världens dyraste i sin prisklass. Jag parkerade utanför musikaffären. När jag kom ut med den tunga lådan stod två p-nissar där, block och penna i hand. Min bil stod på lastplats. Jag lyckades ändå övertyga dem om att jag faktiskt gjorde just det: lastade, och slapp boten ...

Att jag över huvud taget letat upp prylarna beror på att en kompis har en dotter som nu efterlyst gitarr och förstärkare på begagnat-marknaden.
Det faktum att Dotterns musikutrustning är obegagnad borde inte vara negativt. Ändå kan jag tänka att det är synd att den där drömmen aldrig blev verklighet, att inget slitage av ivriga fingrar går att spåra.

Men det är väl så det är med ganska mycket här i livet. Vi lockas av något, närmar oss det  för att upptäcka att det som nyss var så frestande i själva verket är ouppnåeligt. Med energi och arbete kommer man långt, men det ska något litet extra till också, av det där som kallas läggning eller begåvning eller snille.

Och har man väl kommit till insikt om att loppet är kört är det ändå bra att ta ett kliv in på den där marknaden för begagnat. Någon annan, med bättre musiköra och mer lust att öva, kan få ha roligt och kanske rent av roa andra!

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, februari 16, 2018

Konst att trampa på

Har haft en vecka på varmare breddgrader, även om de kunde ha varit aningen varmare. Men bougainvillean prunkade och drinkutbudet var nästan lika färgstarkt, även om jag inte provdrack utan bara förevigade det.

Så brukar det ju sägas att vi inte ska titta ner där vi sätter våra fötter, utan upp  för att se sol, himmel, vackra fasader, klättrande växter och så vidare. Fast ibland lönar det sig att rikta blicken nedåt.

För lever man på en ö måste ju havet vara viktigt, precis som fisket. Alltså har man på en bit av strandpromenaden på Teneriffa förevigat fiskaren och två kvinnor som ingår i hans liv: hustrun (antagligen) som hjälper till med näten, och så sjöjungfrun som möjligen kan fastna i dem ... allt omgivet av vågor. Snyggt eller hur? Konst att trampa på!



Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, februari 15, 2018

Rearearearearearearea ...

Det drar ihop sig till bokrea och det får Mia i bokhörnan att välja ett helgtema som intimt hänger ihop med det. Hon undrar två saker: Har du gjort någon bokreabeställning? och
Vilket är ditt absoluta bästa reatips för i år?

För många år sedan var jag som hypnotiserad av reakatalogerna så här års. Men deras dragningskraft har minskat. Det är väl resultatet av minst två saker: det går att fynda böcker året om, och så har jag ju redan trångt i hyllorna, med både läst, omläst och oläst.

Därför försöker jag verkligen hålla igen. Men ska jag köpa något i år (svaret på om jag beställt något är alltså nej) så skulle det kunna bli "Ett litet liv" (A Little Life) av Hanya Yanagihara, för den lär vara riktigt riktigt bra på flera sätt. 

För ett år sedan gjorde jag faktiskt några riktigt bra reakap som var läsvärda. Fast då avvaktade jag tills det var HALVA reapriset som gällde ... men då handlade det om fynd ska ni veta!

Om jag ändå ska drista mig till ett bokrea-relaterat lästips tror jag att jag väljer "För att kunna leva: en nordkoreansk flickas resa till frihet" (In Order to Live) av Yeonmi Park. Detta med tanke på att det just pågår olympiska spel i Sydkorea, dit Nordkorea skickat både tävlande och påhejare som gör gemensam sak med grannarna i syd. Klart oväntat! 

Det har talats om öppning för samtal mellan de två hittills till synes helt oförenliga delarna norr och söder om den 38:e breddgraden, vilket naturligtvis vore en välsignelse. Men Yeonmi Parks upplevelser av att komma till Sydkorea från norr var långt ifrån positiva, välkommen kände hon sig inte på mycket länge. Fast livet i Nordkorea var en mardröm, svår att fatta för oss som bara läser om det.

Mia langade in en bonusfråga också: Brukar du kolla på röda prislappar?
OM. Jag älskar att fynda. Rearearearea!

Copyright Klimakteriehäxan

Ljus på övertid

Inte för att jag vill skryta med att jag är en principfast människa. Men principen att ta bort allt som har med julen att göra på Tjugondedag Knut, den har jag brukat respektera.
Så inte i år.

Tyckte det var så mörkt att de elektriska stakarna fick vara kvar i fönstren ett par extra veckor. Deras ljus gör kvällarna lite trivsammare.
Men nu får det vara nog. Inga fler elstakar på övertid. Strax är de återbördade till källaren. Vårljuset får stå för trevnaden. Det kommer väl snart, hoppas jag ...

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, februari 14, 2018

Med hjärtliga hälsningar!

Välj själv konstform och stil, berätta om tre bra tavlor/sånger, texter o s v som handlar om kärlek.

Ja det dröjde alltså till själva hjärtedagen innan jag kom åt att kika på Lyrans Noblesser och vad hon hade för påbjudet tema för denna veckas tematrio. Och nej, jag blev inte jätteöverraskad över att nyckelordet är KÄRLEK, fast glad över att hon själv lyfter fram en dikt av Gustaf Fröding ("Nypenrosa") på pallplats. 

Själv är jag inte så bra på poesi, men två diktare är jag förtjust i: nämnde Fröding och så Nicaraguas nationalpoet Ernesto Cardenal. Ett av hans "epigram" är möjligen det vackraste (och sorgligaste, och förmodligen sannaste) jag någonsin läst. Men hur jag än googlar hittar jag inte en svensk översättning. Detta är originaltexten, ur min Cardenal-antologi, för er som kan:
Al perderte yo a ti, tú y yo hemos perdido
Yo, porque tú eras lo que yo más amaba,
y tú, porque yo era el que te amaba más. 

Pero de nosotros dos, tú pierdes más que yo 
porque yo podré amar a otras como te amaba a ti,
pero a ti no te amarán como te amaba yo. 

En gruvligt grov och oauktoriserad översättning skickar jag med för att alla ändå ska fatta vad det handlar om:
När jag förlorar dig förlorar vi båda
Jag, för att du var den jag älskat mest
Du, för att jag var den som älskat dig mest

Fast av oss två förlorar du mer än jag
för jag kan älska andra så som jag älskat dig
men ingen kommer någonsin att älska dig som jag (har gjort)

Tavlan "Kyssen" av Peter Dahl var en bröllopspresent från mina arbetskamrater år 1983, och den sitter alltsedan dess på vår vägg, på väl synlig plats.

Det blir helt enkelt ingen bok i min tematrio denna gång. För som tredje kärleksyttring presenterar jag härmed "(You make me feel like a) Natural Woman" av och med ingen mindre än den fantastiska Carole King.
Med hjärtliga hälsningar!

Copyright Klimakteriehäxan (med benäget bistånd av Cardenal, Dahl och King)