söndag, april 22, 2018

CITAT: Vem är arbetsduglig?

"Hade medlemmarna där (i Svenska Akademien) plikt att avgå vid 70 år, så att gubbarna komme bort och alla vore arbetsdugliga, skulle den kunna göra mycket gagn. Nu är ju nära hälften arbetsodugliga."

-Dessa kloka ord tillskrivs allas vår idol Selma Lagerlöf, som själv blev den första kvinnan att inta en av de aderton stolarna i Svenska Akademien. Hon valdes in 1914. Dessförinnan fick hon, också som första kvinna, ta emot litteraturpriset 1909. Ovanstående klarsynta analys dateras tio år senare, till 1919. Fast man vill ju hoppas att en och annan som passerat det där 70-årsstrecket fortfarande duger till diverse sorters arbete ... Selma skrev i alla fall själv flera böcker efter sin 70-årsdag. Och Cirkus Svenska Akademien är inte över.

lördag, april 21, 2018

Favoritsyskon

Vilka syskonrelationer kommer ni att tänka på den här veckan? Både film och litteratur kryllar ju av syskonskildringar, även om det inte alltid är huvudtemat!
Så skriver Viktoria på Kulturkollo och det är alltså en uppmaning att lista lite litterära syskon, eller filmditon.

Enkelt! Bara att gå till Astrid Lindgren. Hon har gjort hela jobbet! Det kryllar ju, precis som Viktoria påpekar, av systrar och bröder i hennes böcker:
Bröderna Lejonhjärta. Madicken. Barnen i Bullerbyn. Saltkråkan. Pippi Långstrump (då tänker jag förstås på Tommy och Annika).

Ett annat syskonpar som fastnat i mitt minne är de stackars ungar vars namn, Fanny och Alexander, också utgör titeln på Ingmar Bergmans film. 
Litterära syskon av annat slag är Edith Piaf och Simone Bertaut. Den senare har skrivit två böcker om deras barndom.

Systrarna Brontë, Charlotte, Anne och Emily, skrev böcker alla tre och ska väl inte heller glömmas bort. Och "De osannolika systrarna Mitford" har Cecilia Hagen skrivit om, underhållande om brittisk överklass. Det är uppenbarligen så att det är gott om syskon inte bara i verkliga livet utan också i fiktionens värld, även om de spelar olika roller!

Copyright Klimakteriehäxan

Citat från en alltför tidigt slocknad stjärna

" 'Att göra musik som når ut till så många är den bästa känslan i världen. Mitt ursprungsmål, att spela på klubbar och försörja mig själv, är redan uppnått, allt det andra är bara bonus.' /.../ Ödmjukheten verkar oförställd. Kanske är han helt enkelt alltför överraskad över sin lika snabba som enorma framgång för att låta den stiga åt huvudet."

-Tim Bergling, mer känd som musikskaparen Avicii med internationell stjärnstatus, kommenterade sitt liv i en intervju i Svenska Dagbladet för fem år sedan. Idag, dagen efter hans oväntade och sorgliga död, publiceras artikeln igen. Avicii blev bara 28 år. Mängder av fans spridda i hela världen sörjer succékillen som jobbat med Madonna och en rad andra storheter, haft massor av hitlåtar på olika topplistor och fått regeringens musikexportpris (2013) bland annat.
Sveriges Television sände nyligen en dokumentär om Avicii och hans karriär: "True Stories". Du kan se den på SvT Play här.
Fler lördagscitat hittar du nog under dagen hos Marie i Skrifvarstugan.

fredag, april 20, 2018

Messmör – mmmmm så gott!

Är messmör något av det svenskaste som finns? Det finns nog de som vill hävda det. Kanske jag också. Och Fjällbrynt ska det vara!
Fram till härom dagen tillverkades den där läckerheten i Östersund, men den fabriken  som har påståtts vara världens enda i sitt slag  är nu stängd.

Kanske har ägarna som tog över efter Arla inte förstått vikten av en messmörsmacka. Kanske har de inte insett att tillverkningen av messmör är ett oslagbart sätt att ta till vara vasslen som blir över när man gör ost. Jo, det har de naturligtvis, de är ju experter. Vad är det då som gått fel?

Är det möjligen så att vi äter för lite messmör? Då kan jag i alla fall berätta att det inte är mitt fel. Har alltid gillat det vanliga messmöret, gjort på komjölk. De år då jag bodde utomlands tog jag definitivt med mig Fjällbrynt (på tub för packningens skull) från semestern i Sverige. I kombination med en rejäl skiva knäckebröd blir det en supergod frukostsmörgås!

Alltså hade jag messmör i kylskåpet när han som då var min väldigt nyblivne Make kom till Miami och hälsade på mig. Han tittade misstänksamt på burken med beslöt sig för att pröva. Och på den vägen är det. I 35 år har han ätit en macka med messmör till varje frukost, med undantag för en och annan utrikisk hotellbuffé. Fast i Latinamerika kan man få dulce de leche, vilket påminner om messmör!

Det moderna lättare varianten, med bara två procent fett, är dessutom minst lika god som den fetare ursprungsvarianten, med rötterna i år 1939. Naturligtvis är burken sprängfylld av kolhydrater, men eftersom de är så goda så ... och om någon mer än jag kan dra sig till minnes Guttens kolasmör som fanns i matbutiken på 50-talet, så var det mycket sötare, mycket "värre"!

Framställningen av messmör har väl inte kantats av reklamfilmer med superkändisar eller rekordnsygga skådisar direkt. Men försäljningsstimulerande knep har man ägnat sig åt. Exempel: Den som under en viss period köpte ett visst antal burkar/tuber och skickade in bevis för det kunde få både frottéhanddukar, örngott och armbandsur med den klassiska dekoren från burken på. Naturligtvis har jag dem, allihop!

Hur ska det nu gå för oss som älskar Fjällbrynt? Jo, det ska finnas, det ska det, lovar Foodmark. Fast tillverkningen flyttas söderöver, till Haninge utanför Stockholm.
Tråkigt för Östersund, förstås, men det viktigaste är ju ändå att denna ursvenska anrättning finns kvar för att förgylla våra frukostar.

Möjligen kan man spåra ett framtida hot i den sorgliga sanningen att jag inte lyckats överföra min förtjusning till barnen, som inte ens vill ta i burken. Hur är det med andra representanter för den yngre generationen? Vägrar allt fler messmör?

Så synd om dem! Fjällbrynt på smörgås är en god vana och goda vanor vill vi inte ändra på! Mmmmm som i messmör!

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, april 19, 2018

Cirkus Svenska Akademien

Ack ja, nu har Cirkus Svenska Akademien invaderat även Helgfrågan ...
Mia undrar nämligen vad vi tycker om det som händer kring och i denna anrika institution. Tja, alla tycker ju något, eller hur?

Jag tycker att det är en pinsam historia, full av feghet och folk som inte vill ta ansvar för någonting. Full av folk som bor billigt på fantastiska adresser i Stockholm. Folk som andra människor skrapar med foten för, fast de så uppenbart inte förtjänar det. Folk som flutit ovanpå i åratal. Folk som dunkar varandra i ryggen, både ekonomiskt och när det gäller att framhålla akademiska kvaliteter. Vem som ligger med vem är i sammanhanget inte intressant, så länge det handlar om att man är överens vid sänggåendet, så att säga.

Mot livslångt ledamotskap talar Göran Malmqvist varje gång han öppnar munnen, fast det tror han naturligtvis inte själv. Den mannen har passerat sitt bäst-före-datum med bred marginal. Och han är nog inte ensam om det.

Någonstans tror jag att vi har en bra bit kvar till slutet på denna sorgliga historia. Tveksamt om det kan bli någon pristagare utsedd i år, så känns det i alla fall nu. Det må väl vara hänt. Sorgligt är det ändå att Sveriges rykte tagit stryk i sammanhanget. Man ska inte tro att omvärlden inte bryr sig, för det gör den! Personligen har jag fått upprepade frågor i ärendet från både England och USA.

Bonusfrågan tar avspark i den avgångna Sara Danius: Sara är ju som bekant förtjust i knytblus, har du något plagg du gillar speciellt mycket?
Något verkligt älsklingsplagg tror jag inte att jag har, men jag har gott om kläder som jag verkligen gillar. Dock har jag inte ägt en knytblus på närmare fyrtio år ... och jag ska inte köpa någon heller. Och det har egentligen inte ett smack med Sara Danius att göra.

Sedan kan jag inte låta bli att le varje gång jag hör/ser Anders Olsson presenteras. Han är "tillfällig ständig sekreterare". Det ni, det är en titel som heter duga! Bättre än "Kulturprofilen", tror jag i alla fall ...

Men "snille och smak" är en devis som borde ersättas snarast. 

Copyright Klimakteriehäxan

Aprilbilder




Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, april 18, 2018

Tvärnit vid Fina Butiken

I denna vår huvudstad finns det märkvärdigt många butiker som säljer lyx av grövsta sorten. Jag kan inte låta bli att förundras över att det uppenbarligen finns så otroligt många superrika människor som gör att de där boutiquerna inte bara överlever, utan rimligen också är lönsamma.

Längs Birger Jarlsgatan, i närheten av Stureplan, är det tätt mellan de där affärerna där minsta pryl kostar flera tusen och de verkliga dyrgriparna har "pris lämnas vid förfrågan" som prislapp. Själv har jag av förståeliga skäl aldrig anledning att gå in. Brukar inte ens titta i skylten. Men nu har det hänt!

För vem kan komma i närheten av denna fantastiska blombukett utan att tvärnita? Inte jag, definitivt inte jag.
Staden speglar sig i glaset och ger bra bakgrund till prakten. Det Louis Vuitton saluför innanför fönstret, en "prakt" av helt annat slag, kan jag (som tur är) leva utan, men blommor är ju nödvändigt, ett måste, varenda dag i livet!

Copyright Klimakteriehäxan

För bra för att vara sant

Om erbjudandet verkar vara för bra för att vara sant är det nog det.
Påminns om detta varje dag när jag trycker i gång datorn och öppnar mailkorgen. Det är ingen hejd på fina erbjudanden som dyker upp där. En ny mobil har jag att hämta ut var och varannan dag, mobiler av ”fina” märken.

Presentkort att handla för i diverse varuhuskedjor har jag också haft den enorma turen att ”vinna”. Det händer också att ”eftersom jag deltagit i någon enkätundersökning” (som jag aldrig sett till och inte skulle ha besvarat om man bett mig) kan jag plocka ut en rätt storslagen belöning för min möda.

För att inte tala om alla dessa enorma summor som någon lämnat efter sig i och med sin död. Den avlidne har bott mycket långt bort på en plats med vilken jag saknar alla band. De rättmätiga arvtagarna behöver ett konto i något annat, rekorderligt, land för att plocka ut pengarna den vägen – och ja, det handlar om mångmiljonbelopp, och ja, jag får naturligtvis min beskärda del bara transaktionen är klar.

Någon gång är de där kontaktförsöken en aning mer tydliga .... och hur det yttrar sig får du veta om du läser hela min text som finns ett klick bort, här på News55.

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, april 17, 2018

Gult i topp

I Johannas deckarhörna hämtar jag än en gång uppdraget att presentera en topplista med böcker: Den här veckan fokuserar vi på bokomslag i samma färg som vårsolen: den dominerande kulören ska vara gul! Här kommer fem snyggingar ur min bokhylla. 
Raskt iväg till min egen hylla, och det är ganska lätt att hitta gula inslag där.

"Tusen strålande solar" av Khaled Hosseini. Svår att släppa! Om livet i Afghanistan framför allt för kvinnor.


"Konsten att höra hjärtslag" av Jan-Philipp Sendker. En romantisk historia som är varm och rätt vacker, faktiskt.


"Vilda svanar" av Jung Chang. Om utvecklingen i Kina, också med mycket fokus på kvinnoperspektivet. Jättebra!


"Populärmusik från Vittula" av Mikael Niemi. Hans första och hittills bästa roman, tror jag. Om uppväxten i Norrland.

Och sedan kan jag ju omöjligt låta bli att nämna min egen, väldigt signalgula, debut på bokmarknaden: "Klimakteriehäxan". Se det som lite oblyg reklam i en hård bransch ...

En fråga har jag dock till andra bokbloggare: hur gör ni för att maka ihop fem omslag till en enda och lite snyggare bild? Jag kan (som synes) inte!





Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 30


INSYLTNINGSGRAD

-Nej, detta begrepp hämtar jag inte ur någon gammal kokbok. Däremot kan det användas för att kvantifiera en persons inblandning i någon "affär", exempelvis i cirkusen kring Svenska Akademien. Horace Engdahls "ledsagare" (se Dagens ord 29) Stina Otterberg använder ordet i en artikel i dagens Svenska Dagblad i vilken hon förklarar att ingen jävsituation förelåg när hon genom akademien fick en hyfsad summa pengar år 2016. 

måndag, april 16, 2018

Minnenas muggar

I mina skåp är de är rätt många, muggarna som bär på minnen.
Där finns keramikmuggen från Kero Bar i Lima Sheraton. Kero betecknar muggens form och man fick alltid behålla den. I muggen en drinkblandning som innehöll pisco, tror jag. Som mönster någon klassisk indiansk detalj.

En annan keramikskapelse kommer från Panama och har en målad långnäbbad fågel som dekoration, inte en fågelart man identifierar direkt precis.

Från Kungliga Vetenskapsakademien har jag en mugg jag druckit kaffe ur i samband med Nobelprisens förkunnande. Osäkert om jag fått den eller snott den, faktiskt  den kan ha hamnat i en väska bara, jag stjäl inte medvetet!

Stig Lindbergs somriga blomsterkopp är en favorit från Barndomslandet. Om jag minns rätt ingick den i en reklamkampanj för margarinet Flora, en kampanj som kom oss till del eftersom pappa hade lanthandel och förvisso sålde den där sortens matfett.

Från jobbet finns tv-muggen, med diverse programloggor i glasyren. Och så finns den svartvita saken, en souvenir från mitt första besök i Strasbourg. Jag tyckte då, och tycker fortfarande, att den är väldigt snygg, men Maken vägrar använda den!

Se där vad som kan krypa ut ur skåpen när Sannas fotoutmaning Gems Weekly Photo Challenge har MUGG som påbjudet ämne!

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, april 15, 2018

I största laget?

Om kriteriet på god konst är att den ska uppfattas som provocerande så är den blå jättesnoppen på Kungsholmen i Stockholm ett bra konstverk.
Folk har faktiskt blivit riktigt, riktigt irriterade. Och nu är en bit av organet täckt av skyltar, som kan ses som en protest. Men som i själva verket kan vara reklam för en onlineförsäljning av underkläder! Döm själva!

Vid första anblicken verkar snoppen tveklöst vara i största laget. Carolina Falkholt har målat den erigerade penisen, fem våningar hög, på en fasad på Kronobergsgatan. Tanken var att bilden skulle få sitta kvar ett halvår, men protesterna har gjort att man beslutat sig för att ta bort den redan efter en vecka.

Utan tvekan har den i alla fall varit ett eftertraktat foto- och besöksobjekt, och de allra flesta betraktarna verkar vara av kvinnokön. Möjligen är jättepenisen jobbigare att se för män? Hur som helst tas väldigt många bilder i det här kvarteret just nu. Och den korta stund jag står där svänger inte mindre än tre bilar in, stannar på lämpligast möjliga fotoavstånd. Ned rullar bilrutorna och ut kommer kameran ... klick, ståndet är förevigat!

Foto NY Daily News
"Fuck the World" har konstnärinnan döpt sitt verk till. Det är andra gången hon bjuder omvärlden på ett superstort manligt könsorgan, men förra gången fanns bilden på en fasad på Broome Street i New York och var målad i rosa, dessutom "bara" fyra våningar hög. Manhattan-borna blev måttligt förtjusta och penisen försvann snabbt.

Det blir alltså kortlivade äventyr när man försöker skylta med imponerande manlighet. Storleken kan ha haft betydelse, faktiskt.
Men nog passar den, både i rosa och blått, som skyltar när vi i Blogglandia högtidlighåller Skyltsöndag!

En annan företeelse som definitivt förgyller denna söndag är att koltrasten satt i gång med sin vårsång på allvar.
Och det är klart: vill man se honom gäller det att titta uppåt, precis som med verket på Krononbergsgatan. Fast fågeln gör garanterat ingen arg.

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om äldre kvinnors skönhet

 "Det specifika med den franska kulturen är inte att attraktivitet är tillgängligt för äldre kvinnor. Det är mer rätt att säga att det i Frankrike är en demokratisk rättighet att vara attraktiv, en fördelningspolitisk åtgärd. Alla får vara snygga, om de vill.
Gå nerför gatan i Paris och du kommer att se kvinnor som inte är traditionellt vackra bete sig, sminka sig och klä sig som om de vore snygga (även om de nu ser ut som att de inte ansträngt sig, men ansträngt sig som bara den!) Kanske lyckas de inte till hundra procent, men jag har sett tillräckligt många som gör det för att köpa att man inte behöver vara vacker för att vara snygg."

-Daniel Björk, Svenska Dagbladets korrespondent i Paris, skriver krönika under rubriken "Det franska skönhetsspelet" i en resebilaga idag. Frankrike är landet där man "inte underkänner möjligheten för de mer alldagliga att också vara vackra". Kul reflexioner, tycker jag! Citatet fick bli extra långt eftersom texten inte verkar gå att länka till. Helst bör man förstås läsa hela. Uppdatering: nu tror jag att det kanske går!

Apropå skönhet i mogen ålder ...

Två sanningar och en lögn

Dags att bekänna färg, för i dag ska vi komma med facit, vi som hängde på Kulturkollos uppmaning. Den gick ut på att berätta tre saker om sig själv, två ska vara sanna och en ska vara falsk.
I mitt fall ser det ut så här:

1. Den så kallade Kulturprofilen har jag mig veterligen aldrig varit i närheten av. Vilket känns helt OK.

2. Visst har jag besegrat Mats Wilander, men förvisso inte på tennisbanan. Däremot vann jag klart en Othello-match. Året var 1985. Han har aldrig fått chansen att ta revansch ...

3. Och jo då, trots grundmurad respekt för vatten, både i fast och flytande form, har jag med nöd och näppe klarat livhanken i obehagliga situationer, minst tre gånger: i Medelhavet, i Årstaviken och i Stilla Havet.

Först en lögn, sedan två sanningar alltså.
Ingen som svarade gissade rätt! Alltså kan jag faktiskt ljuga fast jag inte trodde det ...

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, april 14, 2018

Färgglatt citat och lite snillrikt om Akademien

"Vi börjar i chockbeige och illbrunt och går ner till muntert militärgrått. Ibland kör vi nån pigg pansargrå också."

-Scenografen Göran Wassberg, som arbetat mycket med Ingmar Bergman, beskriver regissörens favoritfärger intervjuad i SvT, med anledning av "Bergmanåret"  Bergman skulle ha blivit 100 år i år. Får åtminstone mig att tänka på en annan man med personlig finess på den muntliga paletten: Bengt Grive, sportkommentatorn som var expert på bl a konståkning och från rinkside konstaterade att de tävlande var klädda i "mörkvitt", "blåbärsrisgrönt" och "sängkammarrosa", till exempel. Men han såg kanske aldrig någon i chockbeige.
Hos Marie i Skrifvarstugan hittar ni förmodligen fler lördagscitat under dagen.

Och så kan jag inte låta bli att komplettera med ett citat ur dagens tidning, om den helt osannolika historien med Svenska Akademien och "kulturprofiler" av olika dignitet:

"Vid sidan av stora händelser passerar de små skandalerna lätt obemärkt förbi. Som att Ebba Witt-Brattström tas in som ­expert för att kommentera turerna i Svenska Akademien. Som vore århundradets kärlekskrig med Horace Engdahl glömt och förlåtet, och hennes egen roll som mångårig sekreterarhustru blott en källa till kunskap och inte till privilegier och allmänt solande i makens akademiglans."

-Elsa Westerstad, debattredaktör på Svenska Dagbladet, skriver en klok krönika om Svenska Akademien i dag. Klicka på länken och läs hela texten!