måndag, januari 16, 2017

Sängvägen till lyckan

Vill du förändra världen (till det bättre, då)?
Börja med att bädda din säng!
Det rådet fick en ny årskull studenter vid ett amerikanskt universitet av en prominent gästföreläsare. Han medgav att det kunde låta nästan lite löjeväckande eller i alla fall i enklaste laget, men vidhöll att rådet var värt att åtminstone pröva.

Lakan från H&M Home
Så vad vinner man då på att bädda sin säng innan resten av vardagens plikter tar vid? Ja, allra först känslan av att ha börjat dagen med något som gett ett synligt resultat. Och det tar ju faktiskt inte lång stund att skaka rätt kudden eller kuddarna, släta till underlakanet och puffa upp täcket.

I en amerikansk opinionsundersökning med 78 000 deltagare kom det fram att 71 procent av gruppen med bäddade sängar kände sig lyckliga, medan bara 62 procent av de obäddad sängarnas folk kände sig lika nöjda med sina liv.

Samma undersökning kom också fram till att människor som bäddade sin säng varje eller åtminstone nästan varje dag trivdes bättre på jobbet och dessutom tränade mer för hälsans skull. De tog helt enkelt sängvägen till lyckan.

Sömnforskare har dessutom tyckt sig kunna konstatera att var femte sängbäddare sover bättre om natten än de som lämnar lakan och täcken i en enda trasslig hög vid uppstigandet. Sängbäddarna befanns också tåla stress bättre.

Favorit från Hemtex
Det fanns en tid då det hette att kloka människor lämnade sängen obäddad för att den då blev bättre vädrad och mindre trivsam för alla skumma mikroorganismer som bor i våra sängkläder, även om vi inte vill tänka på dem. Tydligen ett omodernt förhållningssätt.

En sak är säker: det är skönare att krypa ner i en bäddad säng än att ta tag i skrynklorna när man är som allra sömnigast. Men viktigt är det också att lakanen är av skön kvalitet och dessutom, hur fånigt det än kan låta, med ett mönster som passar den sovandes kynne. Rätt lakan kan förmedla en härlig känsla av tillfredsställelse. Och förmodligen har forskarna rätt: vägen till lycka kan åtminstone delvis gå via en bäddad säng!

Och om du undrar: jo, jag brukar bädda sängen så gott som varje dag, numera. Började faktiskt med det långt innan jag läste om de här undersökningarna jag citerar här ...

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, januari 15, 2017

Att tappa nätkontakten kan bli förödande

"Du läser just nu en text publicerad på en webbsida. Sidan, med många fler texter av olika karaktär, är åtkomlig via din dator, din mobil eller din surfplatta. Men utan bredband kommer du ingenstans.

Förmodligen har du vid det här laget vant dig vid att kommunicera med släkt och vänner via e-post och Facebook, även om de yngsta användarna bytt socialt forum. Kanske har du ett Instagramkonto där du publicerar semesterbilderna för bekantskapskretsen att se. Säkert googlar du inte en eller två utan flera gånger om dagen. Och tänk så lätt det är att surfa runt, hitta läsvärda ..."

Ja man behöver bara dra sig till minnes den katastrofliknande känsla som drabbar en när plötsligt inte Internet-uppkopplingen lever och fungerar som den ska. Hur är det då möjligt att den som sköter stor del av såväl affärer som sociala kontakter via nätet inte ska ha kvar den självklara rätten om personen en dag hamnar på ett äldreboende? Det kan bli helt förödande!

Utbyggnaden av bredband i Sverige är långt ifrån rikstäckande och när det handlar om äldreboenden verkar man inte särskilt engagerad i att uppdatera servicen så att den per automatik omfattar en fungerande nätkontakt. Här måste något hända, snart!

Du läser hela min text här, på News 55, en sajt tänkt framför allt för en äldre publik  och som bara fungerar för den som tar sig ut på nätet.
Kul om du både läser, kommenterar och delar! För håller med tror jag bestämt att du gör ...

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, januari 14, 2017

Vintervitt och serie-tv

Behovet av levande ljus tar inte slut bara för att julen gör det. Men det är skönt att byta från rött till vintervitt och ta in de första rosa tulpanerna!
Det kallas för heminredning, eller hur?

Så här års är det extra lätt att fastna framför teven. Det vet Lyran, som därför lanserar en ny utmaning för oss andra bloggare att nappa på. Nu är ämnet den bästa brittiska tv-serien!
Jaha, och om man inte svarar "Downton Abbey", vad svarar man då? Den är ju ändå suverän, tack vare tidsskildringen, kläderna, Maggie Smith.

Men "Line of Duty" tillhör senare tiders absoluta höjdare tycker jag, bara jag kom över att ena dottern till paret i "Vår största kärlek" förvandlades från lesbisk rektor till stenhård polis utan att man varken såg eller hörde minsta skillnad på de två  och serierna sändes tätt efter varandra i SVT!

Sedan finns det ju en annan genre: den dokumentära. BBC:s "Akuten" är resultatet av ett ofantligt komplicerat projekt med kameror i varje hörn på King´s College-sjukhuset i London. För tittarna en aldrig tråkig, stundtals halsbrytande resa mellan tragedi och komik, kärlek och ensamhet. Såväl personal som patienter bjöd på sig själva på ett oemotståndligt sätt.

Och då har jag ändå inte ens nämnt David Attenborough, mästarnas mästare, strax 91 år och still going strong.

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, januari 13, 2017

En tomte som fyllt 40

Det var precis en sån här januaridag som min pappa hastigt dog, nyss fyllda 59. Hon som blev änka, min mamma, var tre år yngre. Vilken chock!

För att vara till hjälp och stöd tog jag ledigt från jobbet och stannade i föräldrahemmet, det blev kanske någon vecka. Vi bet ihop, lagade mat som vi åt, satte på teven, försökte läsa ibland men det var svårt med koncentrationen för oss båda.

Så åkte vi till närmaste stad i något ärende som jag inte minns. På Storgatan låg en av mammas favoritbutiker: handarbetsateljén. Vi gick in. Ut kom jag med en blå linnebit som skulle broderas och bli en jultavla, med gran och tomte mitt i en liten stad. Eftersom julen var över för den gången antar jag att den var på rea ...

Jag skred till verket. Det gick ju att föra nål och tråd upp och ner genom tyget och ändå vara till sällskap, pratbar. Några tårar sjönk nog ner bland stygnen, men det syns inte. Till min och allas förvåning blev broderandet klart, jag var nöjd med resultatet och spände upp mästerverket på en pappskiva.

I fyrtio år har den där tavlan nu suttit uppe på min vägg varje jul. Ett kärt återseende varje gång. I dag, när jag tar ner den igen på Knuts anmodan, sänder jag som vanligt några extra tankar till de två som brukar kallas "mina dagars upphov".

Copyright Klimakteriehäxan
Om du klickar på bilden ser du den i större format och därmed mer i detalj!

torsdag, januari 12, 2017

Konståkning – utan is

Ebb i kassan brukar det ofta talas om så här års, när helgerna har kostat en del, även för den sparsamme. Då kan det som är gratis vara extra gott. Nu går besökare i Stockholm förvisso gratis på många muséer, andra kan bjuda på entréavgiften vissa tider. Men att kombinera konstnjutning med att transportera sig känns väl ändå så gott som oslagbart?

Visst, det behövs en giltig biljett till kollektivtrafiken innan det kan bli konståkning av det här slaget. Fast sedan är det en ren fröjd att se alla offentliga utsmyckningar i gångtunnlar och på stationsväggar. Siri Derkert var väl först när hennes för all del väldigt omdebatterade verk invigdes 1965, på station Östermalmstorg. Dock har man sedan dess enträget fortsatt att satsa på spännande konst och snart sagt alla stationer har något att vila ögonen på (undantaget Zinkensdamm som är min närmsta station, där ser det verkligen urtrist ut!).

Det som senast drog till sig mina blickar visar träd och människor ovanför spåren vid Danderyds sjukhus (fotot ovan). Fotografiskt tryck på emalj, på plats sedan 2008 och upphovsperson är Klara Källström som vid verkets tillkomst bara var 24 år! 

Men faktum är att detta är bara en bild av väldigt många som är värda trafikanternas uppmärksamhet och beundran, i stället för att fixera den där mobilen folk envist har i handen och stirrar på. Varför har vi så förtvivlat bråttom egentligen? Och så svårt att släppa telefonen?

En linje som man bör åka med lite extra tid för att gå av på en station och vänta på nästa tåg, det är den blå. Solna Centrum-stationen måste göra varje besökare glad med sina färger. Kungsträdgården tog tredjeplatsen som coolaste t-banestoppet efter Neapel och Moskva. Till exempel.

Vill man planera sin åktur, som kan ta en stund  det handlar om en sträcka på 110 kilometer  finns en broschyr med bilder och beskrivningar. Att besöka världens längsta konstutställning är i alla fall perfekt när vädret inte visar sin bästa sida. Och något krav på is föreligger inte för den här sortens konståkning!

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, januari 11, 2017

En vinkning till julen: hej då!

När Knut knackar på dörren och julen tar slut har också den vita snön bytt färg och är mer åt det svarta hållet.

Kanske var det det formgivaren tänkte på när hen gjorde mina julgubbar i svart metall: tomtar och snögubbar i en grupp om sex, glada individer som vinkar till publiken med visserligen stela, men ändå vänliga armar. Ett enkelt litet konstverk, helt i min smak.

Nu får det här gänget strax krypa ner i källaren igen, i väntan på nästa jul.
Och eftersom jag gillar dem lite extra tack vare att de varken är röda eller trendigt glittriga, så kan de vara ganska säkra på att få komma upp i ljuset igen!

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, januari 10, 2017

Tisdagstema: I MIN VÄSKA

Det kan vara den första vinterväska du mött. Men den kan också förvandlas till en mer årstidsneutral variant. Hur som helst vågar jag påstå att den är unik! Jag har fått den i present och den är köpt direkt av kvinnan som gjort den, ska vi säga "uppfunnit" den kanske?!

Denna märkliga handväska är sydd i manchester med axelrem av tvinnat och flätat garn. Locket är löstagbart, fodrat med rött tyg och, för vinterbruk, försedd med en halv tumvante där man kan sticka in en hand om den behöver värmas. Inuti vanten och vid handleden är det riktigt, lurvigt fårskinn. Mönstret av blommor och blad är broderat i ull.

Själva hemligheten med denna kreation heter kardborreband. Det har gått åt en rätt lång bit, törs jag påstå. För inredningen i väskan är löstagbar, sätts i efter lust och behov  med hjälp av kardborrebanden. Här finns fodral för nycklar, kort, mobil och odefinierbara småprylar, alla individuellt utformade. Till råga på allt två små plastfjärilar med nyckelring fastsatt, om man kan komma på något att använda dem till?

Frampå vårkanten kanske den där tumvanten kan kännas en aning passé. Men då tar man bort väskans vinterlock och sätter dit den andra varianten, i linnetyg och skinn och röd-vit-rutigt foder. Vips är det en helt annan väska!

Vad kunde väl passa bättre en tisdag som denna, när det påbjudna tisdagstemat är I MIN VÄSKA?
Om du är nyfiken på vad som ryms i andras väskor och kassar klickar du här!

Inredningsdetaljer!
Copyright Klimakteriehäxan 
PS: Jag har tyvärr inte namnet på väskans skapare.

söndag, januari 08, 2017

Framtidens oskrivna blad

Jag har just satt fart på år 2017. Vilket betyder att jag plockat in nya almanacksblad i min lilla kalenderpärm. Papperssidor i en skinnbok, faktiskt, där man köper lösa blad år efter år. Möjligen kan jag därmed anses reaktionär och extremt gammaldags, men nu är det en gång så att jag gillar att bläddra i den där lilla boken, skriva in saker jag behöver komma ihåg och det funkar förvånansvärt ofta.

I min omgivning ser jag hur folk använder en kalender i sin mobil. De påstår dessutom att det är väldigt väldigt praktiskt. Man kan exempelvis få mobilen att vissla när det är dags för en bemärkelsedag som bör firas. Min filofax tiger förvisso still. Spelar ingen roll, vi är oskiljaktiga.

Fast nu visar det sig att jag är långt ifrån ensam. Ett enda kalenderföretag säger sig sälja sju miljoner exemplar årligen. Och det är inte bara gamla människor (dit måste jag väl räknas numera?) som vill ha papperskalender. Yngre människor kompletterar sin digitala almanacka med en pappersvariant, speciella skoldagböcker säljer också bra. Skulle den där siffran stämma måste det också betyda att många inte nöjer sig med en pappersvariant!

Kanske är detta en reaktion mot de senaste årens "digitala hysteri" säger en beteendevetare till Tidningarnas Telegrambyrå. En papperskalender kan vara en statusmarkör om det är snygg eller bara originell. Och faktum är att om man använder sin analoga almanacka som back up till den digitala minskar risken att värdefull information går till spillo.

Nu har jag kanske inte så värst mycket värdefulla data i min lilla röda ringpärm, men vi är i alla fall inne på vårt tionde gemensamma år (ungefär) medan kalendern i min mobil är helt tom.
Länge leve pappersboken, även i kalenderns form! Och tänk så många tomma sidor som nu bara väntar på att fyllas! Oskrivna blad för framtiden!

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, januari 07, 2017

På två hjul i jultrafiken?

Nej, jag tog inte cykeln till jobbet i morse. Trots att sadeln såg så mjuk och ren ut. Min cykel är den med den gröna "mössan" ... för tillfället väldigt vit.

Att jag avstår cyklandet har egentligen väldigt lite med vädret att göra. Inte beror det på avsaknaden av vinterdäck heller.
Det har bara blivit för farligt i trafiken. Synd, eftersom det är snabbt, billigt och miljövänligt att trampa sig fram på två hjul. Med glesa bussturer i jultider skulle det passa extra bra.

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, januari 06, 2017

TWAWHCTKI eller VSSVHVOVD

Världen är föränderlig. På alla möjliga vis.
Nyss var det grönt och en aning av vår i luften. Nu är allt klätt i snö, termometern visar mellan 15 och 20 minusgrader och det är inte utan att den gamla vinterpälsen kommer till heders.

Jo, den är gammal, och ja, jag får ta emot diverse synpunkter när jag har den. Men den som har minsta kunskap om mode ser på långt håll att min päls har passerat sin 30-årsdag. Och jag har fått "godkänt" av en nästan rabiat djurvän i bekantskapskretsen. Hon håller med om att ingenting blir bättre för att jag slänger det där supervarma plagget. Samtidigt som jag garanterar henne att jag inte kommer att köpa en ny päls, om jag inte faller för en fuskvariant förstås.

Tro nu inte att alla anmärker på mitt lurviga plagg. Nej då, jag får positiva tillrop också: härlig! vacker! den måste vara varm!
Jag drar pälsen tätare omkring mig och njuter. Hatar ju att frysa, att känna nordanvinden krypa in under mina kläder.

Nu får vi alltså vänja oss vid att världen är både vit och kall några dagar. Det kan bli läge att ta till ett nytt begrepp: VSSVHVOVD, alltså "Världen så som vi har vant oss vid den". Importerat från engelskan förstås: TWAWHCTKI, vilket uttyds "The world as we have come to know it".

Ungefär lika ursvenskt, praktiskt och lättanvänt som språknämndens nyord "ghosta" och "fomo" från 2016. Begrepp som, det vågar jag garantera, verkligen inte har samma hållbarhetstid som min gamla päls. Men vem vet, när 2017 har passerat kanske VSSVHVOVD platsar på experternas lista ...

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, januari 05, 2017

Sista juldagen med vistema!

Så var det dags: vi har kommit fram till den tolfte och sista juldagen enligt den gamla brittiska visan "The Twelve Days of Christmas". För varje dag får den älskade en gåva  och vi bokbloggare har av Ugglan uppmanats att leta efter böcker att rekommendera, på dagsversens tema. 

Den avslutande versen, som då repeterar de elva tidigare huvudorden, ser ut så här:
"On the twelfth day of Christmas my true love sent to me: 
Twelve drummers drumming,
Eleven pipers piping,
Ten lords a-leaping,
Nine ladies dancing,
Eight maids a-milking,
Seven swans a-swimming,
Six geese a-laying,
Five golden rings,
Four calling birds,
Three French hens,
Two turtle doves,
And a partridge in a pear tree."


Temat för den tolfte och sista juldagen blir därför trummor eller annat valfritt instrument. Vad hittar man då i sin bokhylla?  "Den lille trumslagarpojken" har jag inte, är mest bekant med den i sångform. 


Då får det bli "Dragspelsbrott" (Accordeon Crimes) av Annie Proulx. Den börjar hos en instrumentmakare på Sicilien och tar läsaren vidare till Amerika på vindlande invandrarvägar. Onödigt tjock med sina 540 sidor kan tyckas, men det har ju den här romanen gemensamt med väldigt många böcker nu för tiden.

Trogen min tillgivenhet för barnlitteratur letar jag efter någon titel men hittar ingen. Fast en bok minns jag tydligt från egna unga år: "Pianospelets A.B.C.", av Martin Sundberg.
Om jag blev en skicklig pianist? Nej, en bra bok var det inte.

Om du är nyfiken på vilka titlar jag tidigare rekommenderat i den här utmaningen klickar du bara på etiketten "böcker" här nedanför så ligger inläggen överst. För andra dagsfärska tips klickar du på länken i textens inledning.

Copyright Klimakteriehäxa

PS Tyckte möjligen du som jag att den där visans text är ganska kryptisk? Vad gör exempelvis rapphöns i päronträd? Joelinda tog minsann tag i saken. Här läser du hennes lilla utredning!

onsdag, januari 04, 2017

Julvisan – dag tio och elva

Bokbloggaren Ugglan har plockat upp en gammal engelsk julvisa som en bloggutmaning och efterlyser inlägg dag efter dag. Det gäller att komma på en lämplig bok på det tema som visans dagsvers har. Den tionde versen i "The Twelve Days of Christmas" låter så här:
"On the tenth day of Christmas,
my true love sent to me
Ten lords a-leaping"

Den tionde dagen inföll egentligen igår, men dåhann jag inte riktigt med i svängarna. Temat var i alla fall herremän/män och att hoppa.

Här passar det för min del att plocka upp en riktigt ålderstigen hyllvärmare som "alla" utom jag har läst: Klas Östergrens "Gentlemän". Eller kanske Karl Ove Knausgård, som jag inte heller vågat ge mig på. Inte så att jag har något emot böcker om män! Jag tillhör exempelvis dem som störtgillade "En man som heter Ove" av Fredrik Backman. Håller just nu på med hans hyllade "Björnstad" som åtminstone inledningsvis har manliga huvudpersoner.

Eftersom jag är en barnbokens väktare vill jag gärna slänga in en sådan klassiker här, en bok som beredde mig och mina ungar mycket nöje när det var högläsningstider: "Åke-boken" av Anna-Clara och Thomas Tidholm. Egen stil, egna tankar både i ord och bild. 

Men nu handlar det om ytterligare en juldag som i visan besjungs så här:
"On the eleventh day of Christmas,
my true love sent to me
Eleven pipers piping"

Temat för den enligt det här räknesättet näst sista juldagen, som alltså är i dag, blir därför flöjter eller något slags spel eller att spela (vad som helst).

Mina tankar går direkt till Göran Tunström och "Juloratoriet". En så rörande och berörande berättelse det är! Skulle också kunna höra till temat för den tionde juldagen, faktiskt.


Och, för att hålla fast vid en linje, en bok för barn: "Majas alfabetssånger" av Lena Andersson (text och bild) och Kerstin Andeby (musik). Där finns härliga rader som leder tankarna till grönare tider än de just nu så vita:
"Tänk att i naturens famn
där har även grässtrån namn!
Det vackraste är timotej,
ett namn som skulle passa mej."
Noter och grepptabell för gitarr, med alla ackord, i slutet av boken. Bara att spela!

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, januari 03, 2017

Tisdagstema TRÖTT

Finns det något mer rogivande än en trött hund som belåtet lägger sig vid ens sida och blundar njutningsfullt medan den blir klappad och krafsad i pälsen? Nej, jag tror inte det. Tror inte att apoteket kan plocka fram en burk med något som fungerar bättre heller.

Min "lånehund" Lena hade i alla fall en positiv effekt på mig när hon, med tassarna om min arm för att försäkra sig om att handen inte togs bort, lät tröttheten ta överhanden. Så kunde vi slumra en stund tillsammans ... så skönt!

Jag har faktiskt tidigare också skrivit om hur nyttigt det kan vara med hund. Som exempelvis att en hund kan vara bättre för skönheten och dessutom ge mer långvarig effekt än den tjusigaste ansiktslyftning!

Veckans tisdagstema är i alla fall TRÖTT, och det borde man ju inte vara efter helgerna, även om det blev ovanligt få röda dagar i år. Att solen lyser därute gör åtminstone mig lite piggare. Fast ännu roligare hade det varit om Lena hoppat över Atlanten och gjort mig sällskap!
Klicka här och kolla hur trötta andra är!

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, januari 02, 2017

Geishor på dag nio i julvisan

Första vardagen år 2017 är också den nionde juldagen. I den engelska julvisan The Twelve Days of Christmas, i vilken någon för var och en av julens dagar får en gåva, gäller detta för dag nummer nio:  
"On the ninth day of Christmas,
my true love sent to me
Nine ladies dancing"

Det är Ugglan som plockat upp den gamla visan som en bloggutmaning och efterlyser inlägg dag efter dag. Det gäller att komma på en lämplig bok på det tema som visans dagsvers har. Temat för den nionde juldagen i ordningen blir därför damer/kvinnor eller dans.

Naturligtvis dräller det av tänkbara titlar. Vore väl svårare att hitta något helt utan kvinnor! Men i min hylla står ett par böcker som enligt mitt sätt att se är superintressanta, om än inte så dansanta.
Jag kan inte förklara varför, men har alltid fascinerats av geishan, den japanska superkvinnan som tvingas leva ett så hårt reglerat liv i männens tjänst, efter en tid i skoningslös drillning när alla traditioner ska föras vidare: klädsel, smink, matceremonier, musik för att ta några exempel. 

Geishan finns i litteraturen, både som fakta och fiktion. Bland de senare slukade jag "En geishas memoarer" (Memoirs of a Geisha) från 1997. Boken är skriven av en man, och det hade jag svårt att tro: jag läste och uppfattade den som om en kvinna skrivit ner sina minnen, med egna ord. I själva verket heter författaren Arthur Golden. Historien blev långfilm 2005.

Mycket långt tidigare såg jag (i New York Times Book Review av alla källor!) faktaboken "Geisha" bli rekommenderad. Den skrevs av den första icke-japanska unga kvinna som tillåtits gå utbildningen till geisha. Liza Dalby kom till Kyoto och fick snart namnet "den blåögda geishan". Såvitt jag förstår (har googlat förstås) är hon fortfarande den enda västerländska som förtjänat titeln.

Dalbys bok har genom åren höjts till skyarna för att skildra den där synnerligen speciella kvinnovärlden inifrån. Den har till och med nyligen vederfarits äran att komma ut i en jubileumsupplaga, tjugofem år efter första tryckningen!

PS Kommer på att jag gärna vill tipsa om en annan otroligt stark bok om ett kvinnoöde. Det är Elsie Johanssons debutroman, från 1984, om Vera som hamnar på kant med livet. "Kvinnan som mötte en hund" är en mycket bra berättelse, fast ganska så sorglig. 

PS igen  nu hamnade jag på danstemat i minnenas värld ... Kapitlet om Isadora Duncan i John Dos Passos USA-trilogi (gruvligt bra läsning rakt igenom) är helt fantastiskt. På inte särskilt många sidor alls får man veta allt (jo det känns så) som kan vara värt att veta om henne, dansösen som ströps med sin egen halsduk som drogs åt runt hennes hals när den fastnade i hjulen på den öppna sportbil hon färdades i. 

Copyright Klimakteriehäxan

Sug på den ni ...

"Det är inte bara en existentiell utan också en historisk uppgift att vara människa."

-Det ni. Där fick man något att suga på, på årets första måndagsmorgon. För så där lyder puffen på förstasidan till Dagens Nyheters kulturdel i dag. Ack ja. Visste man det inte förr så vet man det nu: det finns olika intellektuella nivåer i mänskligheten. Just denna toppnotering står Maria Schottenius för. I ärlighetens namn orkade jag inte läsa hennes krönika. Den kanske är jättebra!